Pole pole
Lake Hotel Bukoba 1995
På det legendariska Lake Hotel på stranden till Victoriasjön i Bukoba ska jag tillbringa några nätter. Det går nästan att föreställa sig Humphrey Bogart stå lutad mot en pelare på verandan, med ett whiskyglas i handen. Någon berättade att han bott här då Afrikas drottning spelades in för länge sedan. Då måste hotellet varit ett pampigt ställe, ett av dessa koloniala mästerverk som genom tiden fått förfalla bit för bit.
I restaurangen serveras tre rätter: fried fish, fried chicken och en torr köttbit. För att ge gästen en viss variation kan man välja mellan kokt potatis eller ris till. Efter några luncher och middagar börjar jag vänja mig och blev riktigt glad idag när lite vitkål fanns på tallriken. Specialkryddan är ett gytter av små svarta myror. ”Ingen fara”, ler servitören, ”de smakar som köttet”.
Mannen i receptionen sitter mestadels av tiden på sin stol och dricker kaffe. Han ler vänligt. Han bryr sig inte om någonting verkar det som förutom sitt kaffe och att betalning för rum ska vara honom tillhanda varje dag, oberoende av hur länge gästen ska bo på hotellet. Om en förvirrad gäst ger sig iväg på någon utflykt utan att betala, springer receptionisten efter. Nu är han snabb, hoppar av stolen och springer efter: “Money, I need the money for the room...”
Toaletterna, eller snarare hålen i golvet, är en upplevelse. Fulla med mjukt, rosa toapapper och fekalier. Det gäller att inte vara kräsmagad och helst ha ett par skor av plast.
I mitt rum hänger en jättekondom i taket, ett myggnät som mycket snitsigt snurrats ihop på ett konstnärligt sätt. Idag tog jag den sista lilla biten Toblerone jag hade kvar, suger långsamt på den söta chokladen. Jag ligger under min myggnätskondom, blundar, känner sötman i munnen och hör kackerlackornas ben raspa på mot stengolvet.
Det knackar på dörren. Det är min lärare Lucy.
Det var då, 1995. Jag skulle göra mitt fältarbete i Tanzania för min avhandling. Det blev två resor dit innan det stora fältarbetet skulle påbörjas. Jag förde dagbok under båda resorna. Dagboksanteckningen ovan är från en av resorna, när jag skulle lära mig Kiswahili.
När jag återvände till Uppsala för att ordna det sista inför mitt långa fältarbete ville livet något annat. Jag blev kvar hemma och så hamnade jag där jag är idag.
Det finns en sak med Tanzania jag bär med mig extra starkt. Det kan sammanfattas i ordspråket: Pole pole ndio mwendo. Slow, slow is the way to go. Jag brukar mumla det för mig själv när jag hastar fram i livet. Skrev det till och med i en förlovningsring för länge sedan (nota bene vi gifte oss 3 månader efter att vi träffat varandra 🙄 ).
Mitt stora antropologiska äventyr blev inte Tanzania, fältarbete genomfördes istället på ett TV-produktionsbolag i Stockholm. (Mitt äktenskap tog slut.) Men doktor blev jag. Pole pole.
